Här nedan följer en kort introduktion till de svenska frivilliga. Texten är ett utdrag ur boken Kämpande solidaritet: Möten med svenska spanienfrivilliga (Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap & Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 1996, sid. 31–34) och är skriven av Richard Jändel.
För den som vill fördjupa sig ytterligare finns fler rekommenderade böcker, filmer etc. under rubriken ”Ta reda på mer” i menyn.
_______________________________________________________________
Svenskarna
_______________________________________________________________
I ett kontor på Drottninggatan i Stockholm satt Knut Olsson och skaffade fram biljetter åt dem som ville åka. Att resa till Spanien som frivillig var inte riskfritt. Många av de svenska spanienfrivilliga fick smyga sig ut ur landet. En lag som antagits i mars 1937 förbjöd svenska medborgare att resa till Spanien. Brottet var belagt med upp till sex månaders fängelse. Några åtal väcktes aldrig, men det visste inte de svenskar som åkte ner.
Den första svensk som anmälde sig som frivillig var värmländskan Kajsa Rothman. Hon deltog som sjuksköterska och kom med tiden att leda Radio Madrids utsändningar på svenska. Samtidigt gjorde hon en enorm insats i solidaritetsarbetet i Sverige. Hennes exempel kom snabbt att följas av fler.
___________________________________
Kajsa Rothman (mitten) tillsammans med Kalle Ernstedt (t.v.) och Gösta ”Göken” Andersson (t.h.) i Valencia 1937.
___________________________________
De första som reste från Sverige till Spanien för att anmäla sig som frivilliga var dock inte svenskar, utan en grupp tyska syndikalister som reste redan i augusti 1936. Några exakta uppgifter på hur många svenskar som reste finns inte, men siffran torde ligga omkring 520 [Redaktionell anmärkning: Sedan texten publicerades har fler svenska frivilliga identifieras. Idag är antalet uppe i omkring 600 stycken]. Av dessa stupade såvitt man vet 164, det vill säga en tredjedel. Omkring 80 procent av de [svenska] spanienfrivilliga tillhörde arbetarklassen. Svenskarna var härvidlag exceptionella, det fanns med några få undantag över huvud taget inga intellektuella. De flesta av svenskarna var kommunister, men det förekom också syndikalister, några enstaka socialdemokrater, en del partilösa och några med borgerlig bakgrund.
Svenska frivilliga i Spanien, i början av 1937. Övre raden från vänster: Birger Dahlström (stupad), Gösta ”Göken” Andersson, Holger Ekström (stupad), Henry Olsson (stupad), Nils Fernström (stupad). Mellersta raden från vänster: Nils Blomkvist (stupad), Ivar Karlsson, Rolf Aronsson (stupad), Rune S. Eriksson (stupad), Erik Sjöberg (sårad, avled i Sv), Allan Eriksson (sårad, avled i Sv). Främre raden sittande: Helge ”Rekylen” Gerhardsson, Herman Wohlin. Främre raden liggande: Per Eriksson, Henning Lindgren.
De flesta svenskar kom att tillhöra Georg Branting-kompaniet, vilket ingick i Hans Beimler-bataljonen i den 11: e internationella brigaden (Thälmannbrigaden). Kompaniet bestod av cirka 120 man, varav antalet skandinaver aldrig var större än 8o, resten var spanjorer. De internationella brigaderna utgjordes inte endast av utlänningar. Förbanden var i första hand militära enheter och måste fylla ut leden efter hand som soldater stupade eller sårades och då gick det inte att vänta tills dess att fler frivilliga anlänt. Därmed kom många spanjorer att ingå i de internationella styrkorna.
Brigaderna spelade också en roll som mönster för den republikanska armé som efter hand växte fram. Rent militärt blev brigaderna närmast ett föredöme inom armén. Detta dels på grund av sin hängivenhet, dels på grund av att många frivilliga hade någon form av tidigare militär träning bakom sig. Många spanjorer var dessutom analfabeter och måste parallellt med militärutbildningen få undervisning i att läsa och skriva.
_______________________
Stig Berggren, med sin ambulans i beredskap, med tidsskriften Kulturfront där bland andra Georg Branting behandlar kampen mot fascismen. På skolbänken sitter Gunnar Johansson med en spansk kamrat.
_______________________
Alla svenskar deltog inte i internationella brigaden. Ett mindre antal slogs tillsammans med anarkisterna eller på andra håll. Svenskarna hade gott rykte både vad gällde disciplin och mod. Flera svenskar togs ut till officersutbildning eller andra former av specialtjänster.
Under det sista slag som svenskarna deltog i, Ebrooffensiven, utgjorde Georg Branting-kompaniet ett av de första för att korsa floden och etablera kontakt med fienden. När brigaderna upplöstes i september 1938 beredde sig de flesta svenskar på att åka hem, undantagna de som befann sig som krigsfångar på Francosidan. Med hjälp av svenska UD nådde den första och sista kontingenten, 180 personer, den 7 december Malmö hamn. På kajen väntade tusentals entusiastiska människor trots att klockan var nära midnatt. Vid hemkomsten fick de hemvändande hjälp från LO, Frontkämparnas stödfond och Svenska Hjälpkommittén för Spanien, bland annat i form av kläder och matpengar.
Svenskarna fortsatte att komma hem i mindre och större grupper, de sista inte förrän i slutet av 1939. För många innebar hemkomsten en svår tid såväl psykiskt som fysiskt. Pengarna de fått som starthjälp räckte inte långt och det var ont om arbete. Inflytelserika grupper inom politik och näringsliv var tyskvänliga och de spanienfrivilliga sågs inte med blida ögon. När andra världskriget bröt ut riktades åter ljuset mot de spanienfrivilliga. De, som försvarat demokratin, ansågs opålitliga och många sattes i arbetsläger där de fick mer eller mindre meningslösa arbeten. Även efter krigets slut fortsatte trakasserierna. Flera av de spanienfrivilliga har blivit kallade till förhör hos dåvarande SÄPO, fått sina telefoner avlyssnade eller på annat sätt utsatts för förföljelse.
I Spanien har brigadisterna till slut fått ett officiellt erkännande av den spanska staten. 1995 beslöt det spanska parlamentet att uppfylla det löfte som gavs av republikens siste premiärminister, Juan Negrin, nämligen att erbjuda samtliga spanienfrivilliga spanskt medborgarskap. Ett erbjudande som för de allra flesta saknar praktisk betydelse, men som dock utgör ett erkännande av deras insats för den spanska demokratin.
___________________________
Svenske spanienfrivillige Gustav Gunnarssons spanska hedersmedborgarskap – ett erkännande av att ha kämpat mot fascismen, för den spanska demokratin.
___________________________
I Sverige har, utanför arbetarrörelsen, något allmänt erkännande av de spanienfrivilligas insatser inte gjorts. Undantag finns dock. Exempelvis upplät Stockholms stad mark och bekostade uppförandet av minnesmärket La Mano. I Göteborg uppfördes genom stadens försorg ett mindre minnesmärke.
Tre spanienfrivilliga i Göteborg på plats vid manifestation på Masthuggstorget för att hedra sina stupade kamrater. Från vänster; Helmut Kirschey, Gustav Gunnarsson och Nils Sandell. Foto från sent 1990-tal vid minnesmonumentet.
