Spanienhjälpen – en folkrörelse

Spanienhjälpen — en folkrörelse (Richard Jändel)

tidigare publicerad i ”Kämpande solidaritet”, utgiven 1996 av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap samt Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

4978188716_b9ef74c4df_z




När Socialistiska Arbetareinternationalens och Fackföreningsinternationalens exekutivkommittéer sammanträdde den 28 juli 1936 för att diskutera läget i Spanien var man medveten om situationens allvar. Solidariteten med det spanska folket var stark och man enades om ett upprop med klart och entydigt stöd för den spanska regeringen. Vidare krävde man att samtliga demokratiska stater måste göra allt för att komma den spanska regeringen till undsättning. Initiativ togs till en stor penninginsamling för humanitär hjälp. Samtidigt uppmanade de båda exekutivkommittéerna sina anslutna partier och fackliga organisationer att starta egna insamlingar. I Sverige beslöt Socialdemokratiska arbetarepartiets verkställande utskott redan den första augusti att 5000 kronor skulle anslås åt Internationella solidaritetsfonden (ISF) som var den socialdemokratiska Internationalens och fackföreningsinternationalens gemensamma organ för internationell solidaritet . LO sköt till 50 000 kronor och uppmanade fackförbunden att sätta igång insamlingsaktioner.

Förbundens svar lät inte vänta på sig. Under augusti månad avsatte Metallindustriarbetare-, Textilarbetare-, Sågverksindustriarbetare- och Byggnadsarbetareförbunden sammanlagt 19 000 kronor. Sveriges Arbetares Centralorganisation anslog i en separat insamling 5000 kronor.

4978188904_15819728a6_z

Busskaravan i Spanien med förnödenheter från svenska Spanienhjälpen

Nonintervention

Trots att SAP [Socialdemokratiska Arbetarepartiet] i grunden stödde den spanska republiken beslutade regeringen att även Sverige skulle ansluta sig till noninterventionsöverenskommelsen. Regeringens officiella linje var att ickeinblandning skulle förhindra ett nytt europeiskt storkrig. Härvid följde man Frankrike och Storbritanniens taktiska linje. En politisk kurs som var beredd att gå långt för att bevara freden i Europa och om det krävdes offra den spanska demokratin. Frankrikes och Storbritanniens eftergiftspolitik resulterade i den spanska republikens fall men inte i att det fruktade europeiska storkriget stoppades. Noninterventionspolitiken var en linje som gick stick i stäv mot SAP:s och arbetarrörelsens grundläggande värderingar där internationell solidaritet utgjorde en hörnsten. Detta skapade helt naturligt debatt inom SAP och många ville att regeringen mera öppet skulle ta ställning för den spanska demokratin. Bland andra arbetade Georg Branting för att republiken skulle få köpa luftvärnskanoner för att kunna skydda den praktiskt taget värnlösa civilbefolkningen.

Den svenska regeringen höll dock fast vid noninterventionsöverenskommelsens regler men blev ändå starkt kritiserad från borgerligt håll. Kritiken gällde främst att regeringen tillät ensidig humanitär hjälp till den demokratiska sidan. Längst gick högerpartiet, som ett flertal gånger klart markerade sitt stöd åt Franco och fascismen, i både riksdagen och dagspressen, bland annat genom att kräva stöd åt Franco i samma omfattning som den lagliga regeringen erhöll. Den socialdemokratiska regeringen tillbakavisade resolut dessa krav.

Även den tidens kapitalintressen satte press på regeringen och krävde att den skulle uppta förbindelser med den fascistiska sidan. Den 20 december 1937 begärde exportföreningen att förhandlingar med fascisterna skulle upptas för att främja den svenska handeln, och därmed dess profitmöjligheter i ett framtida fascistiskt Spanien.

Regeringen lyssnade först inte till dessa signaler och det var inte förrän i november 1938 man beslöt att uppta vissa kontakter med Francosidan. Då hade redan en handelsagent, utsedd av näringslivsorganisationernas ”spanienkommitté”, verkat där sedan augusti samma år.

4977578705_5402c18685

”Idag Spanien, imorgon världen”

Svenska Hjälpkommittén för Spanien

Även om det officiella Sverige undvek att ta ställning förblev inte organisationer och enskilda passiva. Fredagen den 9 oktober 1936 samlades en grupp socialdemokrater, av vilka de flesta tillhörde partiets vänster, för att organisera en hjälpaktion för Spanien. Bland mötesdeltagarna fanns kända namn som redaktören Zeth Höglund, professor Herbert Tingsten och professor Israel Holmgren. Vid mötet bildades Svenska Hjälpkommittén för Spanien (SHfS).

Det första uppropet från SHfS undertecknades av representanter från Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP), Sveriges kommunistiska parti (SKP), Sveriges socialistiska parti (SP) och Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC). Till arbetsutskottets ordförande valdes den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting, som mer än någon annan kom att personifiera hjälpkommittén och det svenska solidaritetsarbetet. Från fackligt håll deltog bland andra Metalls förbundskassör Valter Olof Danielson och Typografernas förbundsordförande Sigvard Cruse, tillika ordförande i Stockholms fackliga centralorganisation. Åtskilliga kända svenskar engagerade sig mer eller mindre aktivt för Spaniens sak, varav många kulturarbetare.

Likväl är det de vanliga människornas insatser som imponerar mest. Det samlades in pengar vid basarer, på arbetsplatser, i hemmen, vid möten och överallt där människor samlades. Det kunde vara allt från några ören till hundralappar. Betydande uppoffringar med tanke på den arbetslöshet och den sociala nöd som rådde.

Den första lokalkommittén startades i Göteborg redan den 4 oktober, fem dagar innan SHfs grundades. Kommittéerna växte snabbt i antal och blev till slut 431 stycken som i stort sett täckte hela landet. Värmlands län hade de flesta kommittéerna — inte mindre än 34 stycken.

Även om den socialdemokratiska regeringen slöt upp bakom noninterventionspolitiken gav SAP stöd åt SHfS. Hjälpkommittén fick tillgång till partiets och ungdomsförbundets adresslistor, vilket underlättade utskicket av insamlingslistor och därmed kunde mer pengar samlas in.

Före inbördeskrigets utbrott hade SAP flera gånger slagit fast att man var emot allt samarbete med kommunister eller med organisationer där det kunde ingå kommunister. Trots det kom kommunisterna att spela en stor roll i spanienkommittéerna. I lokalkommittéerna kunde representanter för de olika arbetarpartierna utveckla ett ganska omfattande samarbete.  Kommunisterna var i allmänhet de mest aktiva, så t.ex. var Sven Rydstedt ordförande i Göteborgs spanienkommitté och Knut Olsson stockholmskommitténs sekreterare.

Det var också han som tog initiativet till att skapa Svenska frontkämparnas stödfond, en organisation som bland annat skickade paket till de spanienfrivilliga och hjälpte dem ekonomiskt när de kom hem. För de frivilliga var det ett uppskattat inslag i frontlivet när paketen kom. Ofta innehöll dessa några strumpor, choklad, knäckebröd och Konsumkaffe.

SHfS arbetade på flera plan. Insamlingsaktionerna syftade till att samla in pengar för att kunna köpa mat, mediciner och kläder som sedan skickades till det spanska folket. Häri ingick ambulanser och sjukvårdsmaterial. Det gällde också att skapa opinion, vilket skedde genom möten, demonstrationer, föreläsningar, filmvisningar, teaterföreställningar och utgivning av olika skrifter.

4977579289_29018ac263_z

Syjunta för Spanienhjälpen

Den centrala kommittén fungerade som initiativtagare och samordnare, medan de lokala kommittéerna stod för merparten av insamlingarna och de olika sammankomsterna. Minst 3000 offentliga möten hölls, i genomsnitt tre möten per dag. 22 föreläsningsturnéer anordnades, ofta med före detta spanienfrivilliga som talare. Kajsa Rothman gjorde en enorm insats som opinionsbildare och reste land och rike runt och entusiasmerade och informerade människor. Det ordnades också ett antal ambulerande utställningar som besöktes av omkring 23 000 personer.

De offentliga mötena var valbesökta, minneshögtiden för de stupade svenskarna i Spanien söndagen den fjärde april 1937 samlade 8 000 människor. En av de största demonstrationerna anordnades den 18 juli 1938, på tvåårsdagen av upproret. På Östermalmstorg i Stockholm samlades då 10 000 människor och 250 stockholmsorganisationer slöt upp med fanor och standar. Lokalkommittéerna anordnade också minst 500 fester och 700 insamlingsdagar. Ett inslag i arbetet var försäljningen av märken med den republikanska flaggan. Över 1,5 miljoner flygblad delades ut i hemmen och på offentliga platser. Ett antal filmer visades runt om i landet, bland annat ”Spanien i brand” och ”Livets seger”.

Även skådespelare och författare slöt upp i aktionerna för republiken. Bland scenens aktörer var Karl Gerhard, Naima Wifstrand och Karin Juel de mest aktiva. Under den så kallade spanska veckan, 31 oktober—6 november 1937, visades spansk konst och Bertolt Brechts pjäs ”Señora Carrars gevär” hade sverigepremiär. Skriften ”Till Madrid” trycktes i 10 000 exemplar och såldes till förmån för Spanien. I den medverkade inte mindre än 17 av den tidens mest framstående svenska författare och konstnärer. ”Till Madrid” utgjorde tillsammans med ”I dag Spanien…” de mest uppmärksammade skrifterna. Det arrangerades också flera konstutställningar där konstnärer som Albin Amelin, Sven x:et Erixon och många andra skänkte sina verk till förmån för Spanien.

Sjukhuset i Alcoy

Den 3 februari 1937 inleddes ett samarbete med den norska hjälpkommittén som skulle resultera i det största enskilda projekt som startats av de båda hjälporganisationerna. Från början var det tänkt att det skulle bli ett sjukhus med plats för 125 bäddar men anläggningen kom så småningom att växa ut till 650. Sjukhuset skulle fungera som ett stationärt krigssjukhus med utrustning, förråd, bilar och sjukhuspersonal. Det gjordes en strikt uppdelning mellan ansvarsområden. Svenskarna stod för kirurgisk utrustning samt hälften av personalen, medan norrmännen sköt till den andra halvan, och dessutom all övrig utrustning, som till exempel sängar och reservproviant.

Man beslutade att sjukhuset skulle förläggas till staden Alcoy som ligger mitt emellan Valencia och Madrid. Den förste chefen för sjukhuset, professor Nils Silverskiöld, var engagerad i hjälpkommittén sedan starten. Senare skulle han göra en betydande insats för de sårade svenska spanienfrivilliga. Efter deras hemkomst lät han dem få gratis medicinsk behandling. Sjukhuset i Alcoy invigdes i april 1937 och i maj kom den första gruppen sårade. Den svensk-norska sjukvårdspersonalen kom att tjänstgöra fram till september, då sjukhusets skötsel och drift övertogs av de spanska myndigheterna. I slutet av kriget bombade fascisterna sjukhuset och det antas att dåden utfördes av italienska bombplan.

4978188716_b9ef74c4df_z Spanienhjälpen – avresa till Alcoy. Ambulanskonvoj vid Norra Bantorget

Förutom sjukhuset drev hjälpkommittén också ett antal barnhem i Frankrike och Spanien med som mest 1200 föräldralösa och hemlösa barn. Barnen var särskilt hårt utsatta bland annat genom bristen på livsmedel, en situation som förvärrades efterhand som fascisterna erövrade en allt större del av Spanien. Det förekom många fall av ”adoption” vilket innebar att en organisation eller en arbetsplats tog på sig underhållet för ett eller flera barn — en slags fadderverksamhet. Ett exempel är Scania-Vabis verkstadsklubb i Södertälje som underhöll 13 barn under ett års tid.

På flykt

Efter Francos erövring av Katalonien, i januari 1939, började stora mängder spanjorer fly över gränsen till Frankrike, en flyktingström som ökade efter republikens fall i mars 1939. Hundratusentals män, kvinnor och barn trängdes på vägarna. Några hade bilar, häst- eller åsnekärror men de allra flesta tvingades gå. De som lyckats rädda något av sina ägodelar bar dessa med sig tills de inte längre orkade. Bitterheten över nederlaget var stor och det fascistiska flyget anföll ständigt flyktingarna. Närmare en halv miljon spanjorer tog sig på detta sätt längs olika flyktvägar till Frankrike. Det stora flertalet föstes ihop i lager bevakade av fransk militär. Behandlingen av de besegrade republikanerna var inte enhetligt dålig, men på många platser var förhållandena mycket svåra, särskilt för barnen. Maten var bristfällig och i början tvingades många sova utomhus i den bistra vinterkylan.

Efter hand blev förhållandena bättre och andelen flyktingar i lägren minskade när tiotusentals flyktingar fick möjlighet att resa till Latinamerika. Mindre grupper togs också emot av Sovjetunionen och Storbritannien eller integrerades i det franska samhället. De flesta flyktingarna fick dock stanna i lägren och tusentals av dem sändes efter Frankrikes nederlag 1940 som slavarbetare  till Tyskland eller deporterades till Spanien. Nöden bland spanjorerna i lägren var stor och inom olika organisationer försökte man förbättra deras situationen. SHfS engagerade sig starkt i flyktingarnas vidare öde och Georg Branting föreslog i krigets slutskede att 2-3000 flyktingar under svensk övervakning och vård skulle få transport till Mexiko. Där skulle regeringen ställa mark till förfogande för upprättande av ”kollektivjordbruk”. Planens genomförande omöjliggjordes dock genom andra världskrigets utbrott i september 1939.

En antifascistisk världsrörelse

När man summerar den svenska hjälpen till den spanska republiken hamnar man på en summa av fem till sju miljoner kronor — i den tidens penningvärde. Därtill kommer ytterligare kanske en miljon kronor i varor, främst kläder. Totalt sett i världen samlades det in cirka 88 miljoner kronor. Det svenska bidraget var ett av de största i förhållande till folkmängden. Majoriteten av arbetarna hade låga inkomster, även om de hade arbeten. Solidariteten med det spanska folket var alltså mycket stark.

När det gäller de insamlade medlen fick SHfS totalt ihop cirka 3,4 miljoner kronor. LO hade en egen insamling och bidrog med 5oo 000 kronor och Metallindustriarbetareförbundet med 210 000. Även andra fackförbund bidrog med anslag. Pengarna redovisades till internationella solidaritetsfonden (ISF). Totalt sett svarade fackföreningsrörelsen för omkring 8o procent av de insamlade medlen. SAC:s insamling gick direkt till de spanska anarkosyndikalisterna.

Hjälpverksamheten hade helt säkert stor betydelse för det spanska folket, dels materiellt, dels som moraliskt stöd. Den visade på den solidaritet som fanns hos breda folklager och då främst inom arbetarklassen.

Utan fackföreningsrörelsen och den radikala vänstern hade spanienhjälpen inte fått den omfattning som den faktiskt fick. Den hade heller inte varit möjlig utan det oerhörda arbetet av tusentals eldsjälar runt om i landet.

Sett i ett historiskt och internationellt perspektiv blev solidaritetsarbetet för Spanien något unikt — en antifascistisk världsrörelse som miljoner människor omfattade med engagemang och offervilja.

SAC-193xa_imagelarge

Insamlingsaffisch för SAC

Det här inlägget postades i Nyheter. Bokmärk permalänken.