Här nedan följer en kort bakgrund och introduktion till de Internationella brigaderna. Texten är ett utdrag ur boken Kämpande solidaritet: Möten med svenska spanienfrivilliga (Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap & Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 1996, sid. 27–31) och är skriven av Richard Jändel.
För den som vill fördjupa sig ytterligare finns fler rekommenderade böcker, filmer etc. under rubriken ”Ta reda på mer” i menyn.
_______________________________________________________________
De internationella brigaderna
_______________________________________________________________
Namnet ”Internationella Brigaden” är ett begrepp snarare än en beskrivning av hur de frivilliga var organiserade. Styrkan bestod nämligen av inte mindre än fem brigader: den 11:e till och med den 15:e brigaden, dessutom tillkom en fristående brigad, den 150:e, och några specialenheter inom armén.
De internationella brigaderna utgjorde totalt sett omkring 35 000 man. Ytterligare omkring 5 000 utländska frivilliga deltog i andra delar av den republikanska armén, främst inom den anarkosyndikalistiska milisen men även inom POUM-styrkorna. Därtill kommer lågt räknat ytterligare 10 000 sjuksköterskor, läkare, ingenjörer och andra utländska personer. De frivilliga kom från 53 nationer, och var med andra ord i allra högsta grad internationella. De största frivilliggrupperna kom från Frankrike, Tyskland, Österrike, Italien och USA.
____________________
De första internationella enheterna formeras i Barcelona 1936.
____________________
Deras insats i Spanien är förmodligen det största frivilliga engagemanget i historisk tid, om man ser till antalet länder som var representerade. Det engagemang som Spaniens sak väckte kan närmast jämföras med Vietnamrörelsen men överträffar denna i omfattning, intensitet och i det väpnade deltagandet. Över hela världen var hundratusentals människor engagerade i Spaniens sak och detta i en tid då TV:n inte fanns och då radio och tidningar inte var var mans egendom. Trots detta kunde ett enskilt lands öde engagera så många människor, vilka före krigsutbrottet kanske aldrig skänkt Spanien en tanke.
______________________________________
Medan den amerikanska armén var djupt segregerad samlade Abraham Lincoln-bataljonen frivilliga oavsett etnicitet. Oliver Law (till höger) var den förste svarte amerikan att föra befäl över vita amerikaner.
______________________________________
Många kulturarbetare engagerade sig i solidaritets-arbetet. En del reste till Spanien, en del kämpade vid fronterna, andra rapporterade till omvärlden. Författarna George Orwell och André Malraux, liksom den danske diktaren Gustaf Munch Petersen, deltog aktivt med vapen i hand. Andra, som Ernest Hemingway, Nordahl Grieg och Lise Lindbaek, skrev direkt från fronten.
Bland de första frivilliga som enrollerade sig i den republikanska milisen var några av de utländska deltagarna i den folkolympiad som skulle genomföras i Barcelona men som stoppades av inbördeskrigets utbrott. Olympiaden skulle fungera som en alternativ idrotts- och kulturfest, en protest mot det reklamjippo för nazismen som Berlinolympiaden format sig till. När inbördeskriget bröt ut ställdes olympiaden i Barcelona in. En del av deltagarna kom att, tillsammans med tyskar och andra landsflyktiga från fascistiska länder, bli de som grundade de första enheterna i det som skulle bli den internationella brigaden. Samtidigt anmälde sig en del utlänningar till de anarkosyndikalistiska förbanden i nordvästra Spanien.
Den 8 november 1936 marscherade den första stridsklara internationella brigaden genom Madrids gator, 1900 män från främst Tyskland, Frankrike, Belgien, Polen och Storbritannien. Dessa män bidrog starkt till att Francos försök att inta huvudstaden inte bara stoppades utan också till att de fascistiska styrkorna drevs undan. Försvaret av Madrid kröntes med framgång men priset var högt; under två dagars strider förlorade brigaden mer än en tredjedel av sin styrka.
________________________________
Propagandaaffisch (1937) som sammanfattar mycket av de internationella brigadernas identitet. I bakgrunden den andra spanska republikens trikolor, i rött, gult och lila och republikens beskyddarinna ”Juanita”. Soldaten t.v. bär republikens trikolor som armbindel, den högra de internationella brigadernas kännemärke – den röda treudden. Framför soldaterna syns brigadernas världsemblem med en knuten näve och Spaniens karta i fonden. Märkets text lyder på svenska: ”Frivilliga internationalister för frihet 1936–1937”. Därunder står: ”De internationella kämpar med spanjorerna mot inkräktarna”.
________________________________
Strömmen av frivilliga växte och nya brigader bildades. De olika enheterna inom de internationella brigaderna valde historiska namn som Pariskommunen, Garibaldi-brigaden, Abraham Lincoln-bataljonen, George Washington-bataljonen, Louise Michel-bataljonen, eller då dagsaktuella namn som Thälmann-brigaden (efter den tyske kommunistledaren), Mazaryk-bataljonen (efter den tjeckiske statsmannen) eller Andersen-Nexö-kompaniet (efter den danske författaren). I början var tillströmningen av frivilliga en spontan aktion som grundades på viljan att hjälpa det spanska folket, och för många av dem som flytt från fascistiska länder innebar deltagandet i internationella brigaden en efterlängtad möjlighet att bekämpa fascismen med vapen i hand.
Efter hand som allt fler frivilliga anlände började i den spanska staden Albacete de internationella brigaderna att formeras. I snart sagt varje land fanns det krafter som hjälpte de frivilliga med biljetter och organiserade resorna. Bakom huvuddelen av dessa resor stod Komintern, på vars initiativ brigaderna också hade bildats.
________________________
Fana uppsydd av kvinnor i Barcelona till de brittiska frivilliga.
________________________
Den franska huvudstaden var knutpunkt för de frivilliga och på Rue de Lafayette låg brigadernas centrala rekryteringskontor. Åtskilliga organisatörer var välkända politiker och radikaler — eller skulle komma att bli det: den franske kommunistledaren Maurice Thorez, italienaren Palmiro Togliatti och jugoslaven Josip Broz. Den senare kom att bli mer känd under sitt täcknamn ”Tito”. Omkring 60 procent av de frivilliga var kommunister. Men där fanns också anarkister, syndikalister, trotskister, socialister och inte minst en betydande mängd liberaler och antifascister utan partipolitisk hemvist.
Idag finns i världen bara ett 10-tal spanienfrivilliga vid liv. I oktober 2011 fanns fyra av dem på plats för att delta vid invigningen av monumentet till minne av Internationella brigaderna i Universitetsstaden i Madrid, där de spanienfrivilliga gjorde viktiga insatser.
